evelinasandberg

i hela mitt liv har jag aldrig kännt mig så förnedrad som jag gjorde häromdagen.
jag tänker inte gå in på detalj om det, men
min sista dag i onyx var i tisdags.
nu är jag helt fri från laganda och allt vad det handlar om.
vet inte vart jag ska börja riktigt, men jag vet att jag har pappa vid min sida vad jag än tar för beslut.
kanske blir det trosa, flen, korpen?
jag har absolut ingen aning,
jag vet bara att min tid som innebandy spelare har aldrig varit sämre.
jag behöver ett lag för att kunna fortsätta,
och det ska inte vara så svårt att få..

jag satt och tänkte på livet häromdagen, vad gör vi om dagarna egentligen?
skolan, åker hem och äter, tränar, pluggar..
sen är det dags för helg, och då brukar det bli en fest eller två.
rinner tiden iväg för vi ska gå och göra samma saker over and over again?
jag pratade med min far om detta, och han anser att det kanske är livet för tillfället .
det kanske bara är livet just nu att hitta sig själv och bara göra såna saker som får en att må bra.
man kanske inte måste prestera hela tiden för att få vara nöjd.
men med detta sjuka ideal och prestationer vi har på oss idag, är det väl inte möjligt att en enda ung tjej i detta samhälle för något för sig själv.
gör vi allt för våra nära och kära?
eller gör vi det för oss själva?
jag har kommit på mig själv många gånger, att jag gör saker för alla andra hela tiden.
för att dom.. dom ska se mig mera.
dessa tider va då lång tid sen, men jag har ändå vart där.
efter ett år med  krig och känslor här och där, så har jag väl kanske nått det dära " vuxen läget " där det handlar om att ta hand om sig själv och göra det för sin egna skull.
vem vet.. man kanske inte behöver vara vuxen för att få ut det ur skallen.. skaka bara om där inne så hittar ni det.

på tal om vuxen.. shit vad många vuxenpoäng jag samlat ihop dom senaste två dagarna.
skaffat jobb, dammsugit bilen ( enligt mamma är det vuxen poäng att göra det själv .. )
vart nere på stures och kommit körkortet 4 pärmar närmre.
tittat på högskolor har jag också gjort,
kalmar, luleå karlstad, vart tusen ska jag ta vägen?
ja endast framtiden vet, och om jag ska vara ärlig så vill jag kanske va ett barn en liten stund till,
" pappas flicka " är trotts allt väldigt skönt.
satt och kollade på när jag var liten, 8 månader.
min syster och jag satt vid julgranen, hon tvingade mig att sitta och kolla på alla råkiga julgranskulor, eyy ta mig här ifrån.

av någon konstig anledning kröp jag aldrig så fruktansvärt mycket när jag var liten,
jag hasa mig fram.. på höger ben.
inte så konstigt att jag aldrig haft någon kraft i mitt vänster ben.
jag såg också att min pappa var väääldigt smal också, shit :O.
och så satt min syster alltid och hoppade i soffan, fast det gör hon nu också.. 17 år senare.
ja, hon var sju år när det filmades in.

och om en vecka åker jag till henne,
alicante i 5 dagar, aooow.
gaanska sköönt..
och sen är det en eeefterlääängtad fest också jag kommer hem till.
jag längtar så jag spricker............................

nej om jag kanske vore klok nog att tänka på
- blicka aldrig bakåt, blicka framåt, det är ju där du kommer spendera ditt liv.