evelinasandberg

sitter och läser genom mina gamla brev.
ett brev jag skickade till en jag tyckte mycket om.
en som be´tyder så äckligt mycket för mig.

en kärlek, men ack så mycket fel vi gjorde´, kanske därför vi står var vi står idag.
nästan 2 år, och det är nog dom två bästa åren i hela mitt liv.
det är klart man ångrar vissa saker, men om vi inte skulle ha gjort som vi gjort skulle jag aldrig stå där jag står nu.
och på ett konstigt sätt känns de skönt, men ändå så långt borta.
jag kände dig innåt och utåt, jag visste precis vad du tänkte på när du stirrade in i väggen.
jag visste precis hur du skulle avsluta din mening.
men det läskiga är nu att jag knappt kommer ihåg ditt skratt, jag kommer knappt ihåg dina händer.
ingenting kommer jag ihåg, eller jo man är ju ändå människa.
det är de läskiga, varför försvinner allt?
ska dt kanske vara så här,jag vet faktiskt inte.
jag låtet sjukt emo nu säkert, men det är faktiskt läskigt..
allt har försvunnit och det var detta jag var rädd för.
en kärlek som jag trodde kunde va en nära vänn iallafall,
en kärlek som till slut kunde prata med mig iallafall.

men, jag antar att det är svårt.. det såklart det är.

nej nog med kärlek och allt vad det innebär.
nationella i engelska idag tydligen,
jaha har vi nationella idag menar ni?
bara sätta sig ner och skriva tills handen glöder !
men det gjorde den inte^.
knalla hemmåt vid halv elva, jag palla inte trycket som det heter å åkte hem och sprang och nu har jag börjat lite på mitt idrottsarbete... jag fattar NADA.
relevanta hälsopåverkare?
någon? inte?
inte jag heller,

jaja, om jag ska ta och göra mig lite mat och börja plugga igen.
jag kommer verkligen njuuuuuuuuta av varenda sekund på skolavslutningen, när allt détta skitjobb är över.